Livet måste gå vidare
Och det här är trots allt en träningsblogg om hästar så även om jag är ledsen så får ett inlägg räcka om det. Dels för att jag inte orkar älta mer och för att hästträning är bra terapi.
Igår innan jag åkte till veterinären (visste inte då att jag skulle behöva åka in) så red jag bägge hästarna i hagen. Nacho gick helt fantastiskt bra och stretchade fint direkt. Jag pressade lite mer än vanligt men inte så mycket att det blev jobbigt för honom. Det var ju också väldigt varmt igår så då får man anpassa träningen.
Efter det longerade och red jag Musse. Det fick sådär för han bråkade om den bortre sidan igen. Han låtsas bli rädd och vill inte gå ut ordentligt mot den. Så idag tog jag en ridtur på Musse som gick riktigt fint och han kändes lugn och sansad. Jag rider oftast ca 90% skritt och 10% galopp med Musse, ingen trav för den blir oftast inte bra. Efter turen så gick jag åter in i hagen men tog med mig ett dressyrspö och när han vägrade gå ut till spåret så petade jag lite med spöt. Det räckte för att han tillslut skulle acceptera att jag vill att han ska lyssna på mig. Mer än att bara lätt peta med spöt behövs inte för han är väldigt känslig av sig. Efter en stund sträckte han ut sig ordentligt och jag kände hur ryggen kom upp ordentligt:)
Överlag tycker jag att båda hästarna har ändrat sig väldigt mycket och jag kan tydligt känna (särskilt på Musse) att ryggen kommer upp när jag rider. Det är verkligen en häftig känsla.

